95 dagar kvar ?

ibland är jag helt värdelös på att kämpa. för att ångesten tar över. för att rösterna är så starka.
det absolut värsta med psykrubbning är lögnerna. när jag offrar hela mitt liv på att försvara mig. förminska problemet. ena sekunden tror jag att jag förstår, i nästa är jag inte ens sjuk. när det är fel på alla andra utom mig själv.

hela jag känns så långt borta.
men det är känslor.
och inte detsamma som sanning.

För ungefär ett halvår sedan fick jag in en del i min journal om stress, kollaps, ångest och tankeattacker!

Det var skönt att få det ord på ord men samtidigt fruktansvärt jobbigt att ta sig igenom!
Att ta sig igenom sig själv, att ta sig upp men efter många om och men...
Att undvika vissa måsten, att släppa tråkiga ting och göra något roligt och bli en livsnjutare.

Jag satte den sista pusselbiten nu under sommaren men snabbare gjort än sagt så börjar jag falla tillbaka, men denna gång kan jag få min hjälp fortare och jag hinner inse allting innan de går utför.

Detta är min verklighet i själen.
/M