När de skriker i min kropp.
När allting bara tar stopp.
Tår efter tår får jag torka.
Jag vill bara stänga in mig i ett rum, låsa och bara vara.
Vill inte träffa någon, utan bara få vara!

De är nu... Nu jag är nere i en period.

Att hamna vid kokpunkten, bara behöva kokaöver men istället försöker jag svälja och inte reagera.
Göra som experter sagt till mig, att försöka undvik och bara tänka på annat.
De är inte lätt när det man kokar över på finns långt långt borta, endast ett telefonsamtal går för att kokningen ska koka över.
Kommer jag prata i telefonen imorgon? Har jag glömt då eller kommer jag koka då ändå?

Många frågor, de enda jag vet är att jag ska svälja...

Längtar ni efter något?
Kanske efter ett besök, en händelse eller efter en produkt?

Jag längtar efter en viss sömn, att få sova en hel natt rakt igenom! Att få vakna när jag känner för de, när jag är utvilad helt enkelt!
De är lite mer än för ett år sedan mina sömnproblem kom, de följdes sida vid sida av att mini hade koliken och nu är hon än idag att hon vaknar på nätterna och hon är ett morgontroll.

ibland är jag helt värdelös på att kämpa. för att ångesten tar över. för att rösterna är så starka.
det absolut värsta med psykrubbning är lögnerna. när jag offrar hela mitt liv på att försvara mig. förminska problemet. ena sekunden tror jag att jag förstår, i nästa är jag inte ens sjuk. när det är fel på alla andra utom mig själv.

hela jag känns så långt borta.
men det är känslor.
och inte detsamma som sanning.

När vet man att man är med på noterna igen i livet och kan tuffa på igen? Troligen aldrig så pass som de var... Då... Då innan jag vart sjuk!
En klok människa sa nämligen att har du blivit psykisktsjuk/gått i väggen/blivit utbränd så ska du ju inte gå tillbaka utan hitta ett nytt sunt sätt att leva!

Jag undrar hur lång tid de kommer ta..

Att vara i min sitts i båten, sitta i min stol... De är inget jag rekommenderar!
Jag vill bara vara Mikaela...

Det känns som att få ett slag i huvudet, hjärta och själ.

Det är just då man inser att det har gått lite längre än vad man trodde, det är då man inser att man skulle ha lyssnat på sitt hjärta lite oftare och insett saker.

För mig har det gått lite för långt, det handlar om ångest, panik och stress. Varför jag har detta vet ingen, inte ens jag själv utan det bara är så!

Varför skriver jag detta här? Är det för att få ett medlidnade av något slag?

Nej för min del handlar det nog om att faktiskt gå ut med de för att andra ska kunna känna efter tidigare och att man ska lyssna på signaler och sin kropp.

Men vad händer om man känner efter lite för mycket och får sig själv att inse att något är knas fast det inte är de? Nej det vet inte jag, jag har bara erfarenheten av att det går för långt och tro mig det är inte roligt att sitta där vid en läkare och få en utskriven remis på hur ens vardag faktist är innanför hjärtat och själen och hur faktiskt min hjärna har trollat undan allt detta en väldigt lång tid.

Men jag lägger mig inte för detta, jag tänker kämpa vidare efter min mål i livet, kämpa och ta mig upp och bli som vanligt, tillbringa min tid med min familj, barn och sätta igång med min mål.

Hur finner man sina mål i livet då? Nej det vet jag faktiskt inte heller, även om jag säger att jag ska sträva efter mina mål är jag ännu mållös men jag har något funderingar kring hur allt ska se ut och tillsammans med min sambo kommer vi att skapa längs med våran stig denna verklighet som bli våra drömmar!

/M

För ungefär ett halvår sedan fick jag in en del i min journal om stress, kollaps, ångest och tankeattacker!

Det var skönt att få det ord på ord men samtidigt fruktansvärt jobbigt att ta sig igenom!
Att ta sig igenom sig själv, att ta sig upp men efter många om och men...
Att undvika vissa måsten, att släppa tråkiga ting och göra något roligt och bli en livsnjutare.

Jag satte den sista pusselbiten nu under sommaren men snabbare gjort än sagt så börjar jag falla tillbaka, men denna gång kan jag få min hjälp fortare och jag hinner inse allting innan de går utför.

Detta är min verklighet i själen.
/M