ibland är jag helt värdelös på att kämpa. för att ångesten tar över. för att rösterna är så starka.
det absolut värsta med psykrubbning är lögnerna. när jag offrar hela mitt liv på att försvara mig. förminska problemet. ena sekunden tror jag att jag förstår, i nästa är jag inte ens sjuk. när det är fel på alla andra utom mig själv.

hela jag känns så långt borta.
men det är känslor.
och inte detsamma som sanning.